Föreställ er att bara Fröken Julie och Hemsöborna av Strindberg var
översatta till danska - det skulle väl kunna kallas kulturskandal.
Men när det gäller Sören Kierkegaard - en av Danmarks främsta
författare - är situationen just sådan.  Inte mycket mer än Antingen
Eller har funnits på svenska, om man ser till Kierkegaards viktigare
arbeten.
Ett litet förlag i Bergslagsskogarna försöker nu, 140 år efter
författarens död, att råda bot på bristen.  Fruktan och Bävan och
Upprepningen, som båda kom ut i oktober 1843 har översatts och
utgivits på Nimrods förlag med Stefan Borg som översättare och
utgivare.  Begreppet Ångest (1844) och Sjukdomen till döds (1849)
utkommer under 1996 på samma förlag.
Upprepningen, den senaste av Nimrods översättningar, anknyter som
flera av Kierkegaards verk till författarens brutna förlovning med
Regine Olsen.  Det är ingen av hans mer betydelsefulla böcker, snarare
en inskjuten parentes i författarskapet, tillkommen för att förklara
orsakerna till brytningen med Regine.  Men i texten hålls dörren i
viss mån öppen för en återförening - därav titeln.
Under färdigställandet av boken får Kierkegaard emellertid veta att
Regine har förlovat sig på nytt.  Han blir upprörd sägs det, river ut
de sex sista sidorna ur manuskriptet och formulerar om slutet.
Upprepningen är bl a därför - menar jag - en av de få skrifter av
Kierkegaard som ger ett något ojämnt och splittrat intryck.
Som de flesta av Kierkegaards böcker är den skriven under pseudonym
och handlar om författaren Constantius dialog med en ung man, som har
samma slags förhållande till en flicka som Kierkegaard själv.  Dess
första del behandlar en resa till Berlin, där författaren vill visa
att en upprepning i yttre mening inte är möjlig.  Den andra delen
består till största delen av brev från den unge mannen, där en
upprepning på det inre planet diskuteras.
Den unge mannen grubblar över hur han ska göra den kanske nödvändiga
brytningen med flickan så lindrig för henne som möjligt.  Samtidigt
hålls hoppet om en återförening vid liv och släcks först när den unge
mannen får meddelandet om att flickan gift sig.  En börda lyfts från
hans axlar - brytningen är avklarad och han är fri.  Samtidigt anar
man mellan raderna besvikelsen hos Kierkegaard själv - någon
upprepning kan nu aldrig komma ifråga.
Med Upprepningen sätter Kierkegaard punkt för återvändandet i bokform
till sitt förhållande med Regine.  Ända till 1843 kan hela hans
författarskap tolkas som en rad hemliga meddelanden till henne.  Men i
Upprepningen börjar han se förhållandet som en väg till Gud.
'Religiöst talat kunde man säga att det är som om Gud själv använde
sig av denna flicka för att fånga honom, samtidigt som flickan själv
inte är någon verklighet utan liknar pappersflugor som man trär upp på
en krok', skriver Constantius om den unge mannen.
Kierkegaard inser i den här boken att han är ett 'undantag som inte
passar in i det allmänna', dvs aldrig kan bli äkta man eller förälder.
Hans liv tillhör idén, tanken.  Ett äktenskap med Regine skulle ha
krossat henne.  'Min kärlek låter sig inte uttryckas i äktenskap',
säger han.  Och ändå finns hoppet kvar.  Kierkegaard återkommer gång
på gång i sitt liv till tanken på att en djupare tro än den han själv
var mäktig skulle ha möjliggjort äktenskap.
Den unge mannen i Upprepningen blev diktare.  Kierkegaard själv ger
sitt liv för filosofin - i bokstavlig bemärkelse.  Efter en ursinnig
kamp med präster och biskopar i en rad pamfletter med titeln
Ögonblicket, faller han i september 1855 omkull på gatan.  Möjligen
led han av en lungsjukdom.  Två veckor senare är han död.
Hans filosofiska gärning består emellertid.  I dessa tider med dess
övervägande objektiva, vetenskapligt kyliga inriktning påminner oss
hans stämma från Avslutande ovetenskaplig efterskrift om något som
kanske inte är hela sanningen, men som inte heller kan förbises:
'Sanningen är subjektiviteten'.

Gunnar Odhner